Huvuden högt över mig jag liksom försvinner in i en dimma, rädd för att alla ska kliva rakt över mig. Det skålas över mitt huvud och det skrattas i en takt jag aldrig kan hänga med i. Det var då du såg på mig från där du stod och i den stunden var det den enda bekräftelsen jag någonsin behövde.  

"Vi lämnar alla idioter och drar, vi är ändå bättre än dem" skrek du tätt intill mitt öra för att överrösta musiken. Och i ett andetag känner vi plötsligt varandra och åtta sötsliskiga för starka drinkar börjar sudda ut mitt minne. Men min luft blir klarare, lungorna kan utvidgas igen och töms på trög nikotinfylld svart rök. Bara för att du stod där med handen i min jeansbakficka. Vi hittade varandra där, någonstans i natten och fyllan.

Vi hånglar i ett dammigt soffhörn, vi hånglar med baren som stöd, vi hånglar på en handikappstoalett. En hand innanför min t-shirt, trevande fingrar runt mina bröst. Jag sitter gränsle över dig på bussen, vi bryr oss inte om andras dömande blickar, smakar på dina läppar känner din brännande berusande andedräkt. Vi ramlar av en förortsbuss och vi har sex i en buskur.  Klockan 06.30 dricker vi vin direkt ur flaskan på dina föräldrars köksgolv. Pratar om det som jagat oss så länge vi kan minnas, räknar varandras ärr och födelsemärken och gör varma mackor av polarbröd ketchup och inplastade ostskivor med knallgula kanter. Somnar med din arm under nacken och din varma kropp tätt intill min.

Vaknar med stickande vit sol i ögonen, kan urskilja dammpartiklar i solstrålarna och vinklar persiennerna i ren protest mot dagen jag måste möta där ute. Det smakar surt i min mun, det tjuter i öronen och jag kan inte avgöra om jag ens är nykter än, väggarna liksom snurrar runt när jag sätter mig upp. Du ligger inte kvar bredvid mig i sängen. Jag klär på mig kläderna som liknar ett flygfoto där de ligger utströdda över trägolvet. Går ned för en trappa, vartannat steg knarrar.

Du står i köket med ryggen vänd mot mig. Jag ser hur du varsamt brer smörgåsar, häller kaffe i kaffefilter, kokar ett ägg och stryker undan håret när det faller ned i ögonen på dig. Jag vet inte hur länge jag står där och tittar på din ryggtavla men jag hinner tänka att du faktiskt ser lika fantastisk ut som igår. Så vänder du dig om. Med en porslinstallrik i ena handen och en kaffekopp i andra. Det slår mig som en hårt knuten näve mitt i maggropen. Frukost för en person. Plötsligt krymper mitt synfält, jag snubblar på orden vet inte alls vem  jag är eller varför jag står där jag står längre. Mina förväntningar känns som en tunn ballong och du lyfte knappnålen och allting försvann på en halv sekund.

"Du borde kanske gå nu". Står plötsligt ute på gatan i ett idylliskt villaområde jag inte vet vart det ligger och samlar ihop mina känslor som ligger huller om buller utanför din dörr. Saltade ränder längst mina kinder när jag sitter i samma busskur som vi låg i igår. Allt känns som taget ur en vemodig Melissa Horn-låt och jag måste sitta på mina händer för att hålla reda på mig själv. Kommer på hundra saker jag skulle ha velat säga till dig, där och då, när jag istället inte fick ut ett enda ord.

Huvuden högt över mig, befinner mig fortfarande i samma dimma, mer rädd än någonsin att alla bara ska kliva rakt över mig precis så som du gjorde.

Ligger i din säng med fötterna på kudden, äter knäckebröd med messmör och smular ner dina lakan. Du hatar det och jag vet om det. Du hatar hur det kommer riva mot din bleka rygg när du är som tröttast. Jag pillar på dina orangea tapeter som flagnar och spricker i hörnen. Drar bort en lång remsa som jag gör till konfetti som jag gömmer i dina örngott. Röker och försöker undvika att aska. Du hatar det med. Ser hur cigaretten förvandlas till ett mjukt grått torn. Fimpar direkt på din parkett.

Tittar på dig på avstånd. Kisar och formar mina fingrar efter ditt huvud, låtsas att jag klämmer sönder dig med bara ett fingerlyft. Precis som turisterna i Paris skapar en illusion av att de är stora jättar som lutar mot ett pyttelitet Eiffeltorn. På samma sätt skapar jag en illusion av att jag kanske råkar döda dig.

Men vågar aldrig mer än så. Hatar dig bara lite i smyg och på avstånd. Älskar att få dig att hata mig, men också det bara i smyg. Vi blir aldrig mer än så. Jag ligger där med fötterna i högt läge på dina kuddar för min blodcirkulation stannar liksom av när du sitter där bara en armlängd ifrån mig. Du äter messmör direkt ur paketet med tesked framför datorskärmen och klottrar med blyertspennor direkt på bordet. Ditt hår är fettigt och dina fingrar är knotiga. Jag lägger alla negativa petitesser på minnet bara för att överleva det jag egentligen tycker om dig.

I samma rum, på armlängds avstånd, är det ett universum emellan oss. 

Nu var det inte det här jag skulle skriva, men det är bara en av alla tusentals saker som jag har insett och smakat på sen den här lilla krabaten kom till liv. I den där stunden, när en varm, silkeslen och helt oförstörd liten människa las i mina armar för första gången, fick livet en ny mening. Hur det än låter. Ingenting annat spelade liksom någon roll. Den överväldigande känslan av att jag kommer alltid, oavsett, sätta den här personen före allt och alla. Vi är inte av samma blod, utan jag bara får vara den personen av ren ära och tillit. Jag har blivit vald och jag har blivit det av en anledning.

Och jag kände det, när jag ett par månader senare stod där med mitt fadderbevis i handen, att det här slår tamejfan allting. Att Hugo, under alla år, i alla känslor, i alla stunder, ska vända sig till mig (när mamma och pappa inte duger i alla fall..) om det är någonting. Inte bara för att han måste, utan för att han vill. Jag tänker göra allt för att han ska vilja det.

Så, älskade älskade älskade unge. Hej, jag är din gudmor och du kommer få dras med mig dag in och dag ut, för all framtid. Det här är ditt första födelsedagsgrattis. Jag älskar dig.

Det är rusningstrafik. Sitter med mitt hjärta utanpå och mitt liv packat i ungefär hundra väskor.
Stockholms pendeltågslinjer, blåa sätet med diffusa tryck som inte tilltalar någon.
Vill inte att någon ska se åt mitt håll, bygger en fysisk mur av mina väskor runtom mig. En egen fästning och min bubbla är en meter i diameter. Ingen kan nå mig här, trots att jag är mitt i myllret.

Tittar tomt ut på elljusspåren, station efter station, människor som irrar omkring planlöst,  mammor som måste hem för att ha mat på borden klockan sex. Män som pratar i headset de har tagit med sig jobbet hem, ryggsäcksryggar, frusna händer som röker trots tåget som inkommer om 2 min.

Väcks ur min trötta flykt från verkligheten. Två tanter kliver på, perfekt lagda gråa lockar, färgglad make, kappor i märkligt material och dom fnittrar likt två tonåriga flickor. Insisterar på att sitta precis där jag kapslat in mig själv i min egen melankoli. Lediga platser överallt och jag tvingas ändå möblera om mig själv för att ge de två damerna plats bredvid varandra.

Och de utbyter inte ett ord på 23 minuter. De sitter med blicken fäst på spåren utanför, förorterna rusar förbi i obestämd hastighet och trots varandras sällskap ser de ensammare ut än någon annan i hela vagnen. Deras fuschia leende läppar har plockats ner och gömts längst ned i deras väskor under pappersnäsdukar, portmonärer och läppstiftshylsor.

Plötsligt gör det mig ingenting, att jag sitter där med hela mitt liv i mina bara händer. Ensamheten inom mig har mojnat, jag sitter mitt i myllret med hela världen för mig medans andra sitter med sina påstådda bästa vänner, på tåg, på flygplan, på stränder, på sängkanter, på caféer och precis överallt sitter de, och känner sig ensammare än någonsin förr.