Nu var det inte det här jag skulle skriva, men det är bara en av alla tusentals saker som jag har insett och smakat på sen den här lilla krabaten kom till liv. I den där stunden, när en varm, silkeslen och helt oförstörd liten människa las i mina armar för första gången, fick livet en ny mening. Hur det än låter. Ingenting annat spelade liksom någon roll. Den överväldigande känslan av att jag kommer alltid, oavsett, sätta den här personen före allt och alla. Vi är inte av samma blod, utan jag bara får vara den personen av ren ära och tillit. Jag har blivit vald och jag har blivit det av en anledning.

Och jag kände det, när jag ett par månader senare stod där med mitt fadderbevis i handen, att det här slår tamejfan allting. Att Hugo, under alla år, i alla känslor, i alla stunder, ska vända sig till mig (när mamma och pappa inte duger i alla fall..) om det är någonting. Inte bara för att han måste, utan för att han vill. Jag tänker göra allt för att han ska vilja det.

Så, älskade älskade älskade unge. Hej, jag är din gudmor och du kommer få dras med mig dag in och dag ut, för all framtid. Det här är ditt första födelsedagsgrattis. Jag älskar dig.