För en timme sedan var allting bra. Mitt huvud tungt mot din axel, dina fingrar i mitt hår, vita kläder, studentmössor fyllda av hopp och våra kroppar fyllda på berusning. Du hade fått mig och jag hade fått dig. Just precis i den här sekunden, här, på varsitt klibbigt nedspillt bussäte kändes allting så jävla bra. Och du ler mot mig. Och jag ler tillbaka.

Men ett sms senare och allting havererar. "Kom" lyser det på skärmen och jag kan knappt tyda det i min dåsiga dimma mellan klibbigt ögonfranslim. Från personen som jag döpt till TÄNK INTE TANKEN i kontaktboken, personen som lovat men aldrig hållit. Det tar inte många sekunder och jag står plötsligt vid första bästa tunnelbanestation mitt i Stockholmsnatten. En reva i min gräddvita studentklänning från sekunden jag slet mig ifrån dig. Och en reva i mitt hjärta.

Och jag åker till den person som bett mig att komma. Men den enda bild jag har på min näthinna, den har liksom etsat sig fast och tänker aldrig lämna, är hur du pressar dig mot bussfönstret och dina tårar hotar att tränga igenom fönstret ut till mig och trilla ned på gatan. Ett ständigt tryck över mitt bröst, någon liksom vrider ur det likt en trasa och jag lovar att snart kan jag inte andas mer. Och jag sitter bredvid den här idioten som bara vill se mig när det passar och jag som aldrig brukar vika mig. Jag känner mig så jävla dum och jag ringer dig säkert hundra gånger på en minut. 

Tusen signaler senare och en jävla massa sms som jag vet att jag kommer skämmas för imorgon och inboxen ekar fortfarande tom.

I den stunden är jag säker på att mitt förstånd och min förmåga att känna någon som helst jävla ting igen har förlorats i samband med att jag sätter mig på den där gröna linjen påväg mot dig. Så jag tänker att nu har jag ändå fuckat upp precis allting så jag röker hårda djupa bloss och blir hög och allting släpper för en sekund. Jag sitter rakt upp och ned på trottoaren och gråter och det svider i hela kroppen.

Men jag reser mig upp igen. Tar av mig klackarna och går barfota tillbaka till tunnelbanan. Gruset skär mot mina ömma fotsulor och det tjuter i öronen. Men jag går rakryggad och på något sätt har jag förstått. Jag måste ta mig ur det här själv. För jag har fuckat upp det. Fuckat upp det något alldeles enormt och om det är någon som inte ska gråta - så är det fan jag.

Och här hamnade jag igen. Alltså, egentligen vet jag inte vem jag är emellanåt. Minns inte när jag skrev hjärtskärande dagbok sist, när jag antecknade en tanke mitt på ett slumpmässigt bokuppslag, skrev ned en fin rad från en ännu finare låt på ett skrynkligt kvitto eller när jag vaknade mitt i natten och hade drömt något så bra att jag bara var tvungen att låta mobilskärmen blända mina sömngrusiga ögon för att göra en liten anteckning. Jag minns inte. 

Detta har naturligtvis drivit mig till vansinne vissa tidiga mornar när jag trängs som vem som helst på pendeln. Tänker att alla dessa tankar jag har, alla dessa meningar jag bara skriver rakt upp och ned i huvudet när jag väntar på bussen, är det verkligen meningen att dom ska försvinna ut och lösas upp med alla andra tankar som kretsar kring måndag till fredags jobb, hur ont det gör i knät fortfarande efter 7 månader, vad min syster gör, ska jag dricka vin fast det är tisdag-tankar. Nej. Det känns inte rättvist. Inte mot mig själv och absolut inte mot mina innersta funderingar. 

Kort och gott. Jag har inte skrivit en rad i den här diffusa blogg-helvetes-världen på år. Flera år. Men här är jag och jag tänker skriva igen. Hoppas ni är kvar där ute någonstans. 

Puss.