Det går på en tjock och skäggig man, han har sitt skägg i en toffs. Han sätter sig precis bakom mig. Mitt hår ligger över ryggstödet och han tar fram en kökssax och klipper av allting i en enda rörelse. Han kommer skänka det till någon organisation som gör peruker åt barn med cancer. Den asiatiska kvinnan som sitter längst bak till vänster i bussens färdriktning visar sig vara en samuraj. Men hon har inget svärd utan en liten smaragdgrön drake som vi alla i bussen får smeka längst ryggen. Hon delar ut sushi från små blommiga papperslådor hon haft i sin ficka hela tiden. Hon har vikt lådorna och rullat sushin själv. Busschauffören sätter plötsligt på en kareokeskiva från 80-talet och han skickar runt en mikrofon i bussen. Vissa sjunger i lag. Jag sjunger Electric Banana Band, skäggmannen en låt Svullo sjöng om att han var för fet för att knulla och en dam med lila hår sjunger den där uttjatade Sarah vid 7 Eleven-låten av Mauro Scocco.

Det är fin stämning. Det är en helt vanlig torsdagkväll men det ligger något slags skimmer över oss i bussen som rullar över motorvägen i en Stockholmförort. Jag har inte ens något hår kvar, det finns bara en avkapad liten stump men det berör mig liksom inte för jag är berikad och kan tänka klart.

Mannen med skägget i en toffs sover djupt, har en liten blöt dreggelpöl på sin urtvättade rock t-shirt. Den asiatiska kvinnan längst bak i bussen sitter med blicken djupt fäst på de vita sträcken på vägen. Hon lyssnar på en ljudbok av Liza Marklund. Damen med lila hår har gått av för länge sen, om hon någonsin gick på. Även jag måste gå av bussen i vanlig ordning. Det finns inga glitterspår av kareoke från det ljuva 80-talet, och mitt hår är lika långt som vanligt och jag tvingas vakna ur min dagdröm. Tittar på alla människor som jag ser på samma buss, vid samma tid, samma dagar. Jag vet ingenting om dem men jag önskar att jag gjorde.

 

Och framför allt önskar jag nog, att någon kunde dra igång en kareokeskiva på en ranglig buss, bara så att någonting kunde hända någon jävla gång.