Sergels Torg - "Mitt hjärta kanske slutar slå, men filmen börjar om ändå". Ja, hur många gånger har man inte tänkt precis så. Den där känslan att vad man än känner och hur mycket man än har ramlat och slagit sig själv sönder och samman, så kommer allting att fortsätta.

Hela Huset - "Sitter på pianot mellan flaskor, glas och fimpar. Blundar tills jag skymtar lyckan". Bara själva grejen att Håkan Hellström och Veronica Maggio sjunger just den här meningen om en perfekt vakna-upp-bakis-efter-hemmafest tillsammans uppfyller ju mina våtaste drömmar någonsin ungefär.

 

Hädanefter - "Ifrån första början var jag säker, jag kan göra vad som helst för dig i världen" och "Du kan skrika eller hata mig, kommer ändå alltid välja dig." Precis såhär vill jag att min kärlek till en annan person ska kännas.

 

Mörkt - "Tusen miljoner miljarder ser oss fast det är mörkt" och "Jag får låna din tröja, torkar av mig så gott det går. Solen kommer att dröja, dina läppar är nästan blå". Hela den här låten är kanske världens skickligaste skildring av såna där fina kvällar när allt är så bra men gör så ont samtidigt. 

 

 

Och precis så är ju hela skivan. Som små berättelser, det spelas liksom upp filmer i huvudet på mig för varje låt. Får för mig att jag hänger där frusen på bassängkanten mitt i natten fast jag egentligen sitter på en skakig buss på väg till jobbet. Det är väl då man vet. Vet att musiken berört och vet att musik kan vara det finaste av allt.