Huvuden högt över mig jag liksom försvinner in i en dimma, rädd för att alla ska kliva rakt över mig. Det skålas över mitt huvud och det skrattas i en takt jag aldrig kan hänga med i. Det var då du såg på mig från där du stod och i den stunden var det den enda bekräftelsen jag någonsin behövde.  

"Vi lämnar alla idioter och drar, vi är ändå bättre än dem" skrek du tätt intill mitt öra för att överrösta musiken. Och i ett andetag känner vi plötsligt varandra och åtta sötsliskiga för starka drinkar börjar sudda ut mitt minne. Men min luft blir klarare, lungorna kan utvidgas igen och töms på trög nikotinfylld svart rök. Bara för att du stod där med handen i min jeansbakficka. Vi hittade varandra där, någonstans i natten och fyllan.

Vi hånglar i ett dammigt soffhörn, vi hånglar med baren som stöd, vi hånglar på en handikappstoalett. En hand innanför min t-shirt, trevande fingrar runt mina bröst. Jag sitter gränsle över dig på bussen, vi bryr oss inte om andras dömande blickar, smakar på dina läppar känner din brännande berusande andedräkt. Vi ramlar av en förortsbuss och vi har sex i en buskur.  Klockan 06.30 dricker vi vin direkt ur flaskan på dina föräldrars köksgolv. Pratar om det som jagat oss så länge vi kan minnas, räknar varandras ärr och födelsemärken och gör varma mackor av polarbröd ketchup och inplastade ostskivor med knallgula kanter. Somnar med din arm under nacken och din varma kropp tätt intill min.

Vaknar med stickande vit sol i ögonen, kan urskilja dammpartiklar i solstrålarna och vinklar persiennerna i ren protest mot dagen jag måste möta där ute. Det smakar surt i min mun, det tjuter i öronen och jag kan inte avgöra om jag ens är nykter än, väggarna liksom snurrar runt när jag sätter mig upp. Du ligger inte kvar bredvid mig i sängen. Jag klär på mig kläderna som liknar ett flygfoto där de ligger utströdda över trägolvet. Går ned för en trappa, vartannat steg knarrar.

Du står i köket med ryggen vänd mot mig. Jag ser hur du varsamt brer smörgåsar, häller kaffe i kaffefilter, kokar ett ägg och stryker undan håret när det faller ned i ögonen på dig. Jag vet inte hur länge jag står där och tittar på din ryggtavla men jag hinner tänka att du faktiskt ser lika fantastisk ut som igår. Så vänder du dig om. Med en porslinstallrik i ena handen och en kaffekopp i andra. Det slår mig som en hårt knuten näve mitt i maggropen. Frukost för en person. Plötsligt krymper mitt synfält, jag snubblar på orden vet inte alls vem  jag är eller varför jag står där jag står längre. Mina förväntningar känns som en tunn ballong och du lyfte knappnålen och allting försvann på en halv sekund.

"Du borde kanske gå nu". Står plötsligt ute på gatan i ett idylliskt villaområde jag inte vet vart det ligger och samlar ihop mina känslor som ligger huller om buller utanför din dörr. Saltade ränder längst mina kinder när jag sitter i samma busskur som vi låg i igår. Allt känns som taget ur en vemodig Melissa Horn-låt och jag måste sitta på mina händer för att hålla reda på mig själv. Kommer på hundra saker jag skulle ha velat säga till dig, där och då, när jag istället inte fick ut ett enda ord.

Huvuden högt över mig, befinner mig fortfarande i samma dimma, mer rädd än någonsin att alla bara ska kliva rakt över mig precis så som du gjorde.