Ligger i din säng med fötterna på kudden, äter knäckebröd med messmör och smular ner dina lakan. Du hatar det och jag vet om det. Du hatar hur det kommer riva mot din bleka rygg när du är som tröttast. Jag pillar på dina orangea tapeter som flagnar och spricker i hörnen. Drar bort en lång remsa som jag gör till konfetti som jag gömmer i dina örngott. Röker och försöker undvika att aska. Du hatar det med. Ser hur cigaretten förvandlas till ett mjukt grått torn. Fimpar direkt på din parkett.

Tittar på dig på avstånd. Kisar och formar mina fingrar efter ditt huvud, låtsas att jag klämmer sönder dig med bara ett fingerlyft. Precis som turisterna i Paris skapar en illusion av att de är stora jättar som lutar mot ett pyttelitet Eiffeltorn. På samma sätt skapar jag en illusion av att jag kanske råkar döda dig.

Men vågar aldrig mer än så. Hatar dig bara lite i smyg och på avstånd. Älskar att få dig att hata mig, men också det bara i smyg. Vi blir aldrig mer än så. Jag ligger där med fötterna i högt läge på dina kuddar för min blodcirkulation stannar liksom av när du sitter där bara en armlängd ifrån mig. Du äter messmör direkt ur paketet med tesked framför datorskärmen och klottrar med blyertspennor direkt på bordet. Ditt hår är fettigt och dina fingrar är knotiga. Jag lägger alla negativa petitesser på minnet bara för att överleva det jag egentligen tycker om dig.

I samma rum, på armlängds avstånd, är det ett universum emellan oss.