Det är såhär det är: Jag är oberäknelig, jag är hundratusen känslor i en liten kropp, jag är en själ fast i ett sinne. Ett klingande och ärligt skratt men en dag kommer någon urskilja stormen bakom allting. Precis så som vågorna har rullat in mot närmsta kust, skummat, skimmrat, funnit hem för att sedan återvända ut på främmande oceaner. Någon kommer se det, någon kommer bli trött på min skit men förhoppningsvis kan någon på vägen älska den.

Det är en glöd i mig som jag hela tiden måste mata med syre för att den inte ska dö ut i aska. Det är en dröm som måste hållas vid liv, om det där du ser sekunden innan du somnar. Den dimensionen jag kan se glasklart men aldrig lyckas snudda vid. Jag känner att jag måste hitta den.

För jag har ingen plats för mig på jorden, tänker att jag blivit född på fel plats. Så jag söker. Jag söker dygnet runt, efter kicken, platsen, känslan, upprymdheten, som ska bedöva och mata den hunger som aldrig dör ut. Så jag har rest överallt, både fysiskt och i mitt minne. Jag dricker billig taxfree-sprit tills jag spyr, jag dansar tills det svider, skrattar så jag gråter, gråter så jag skakar. Tänker att ur det här måste någonting födas men jag känner ingenting.

Jag hittar inte hem, hittar ingen, hittar inte någon. Så jag åker till Nya Zeeland för att åka på valsafari, bestiga glaciärer, fiska med en främling 04 på morgonen. Provar lyckan i Australien, dricker tequila till frukost, är så bakfull att jag vill lämna mitt eget skinn, sover skavfötter i en våningsäng, har kolabrun hud och solblekt hår. l Bali för att äta tigerräkor & stekt ris, gå på massage för inga pengar alls, dricka sliskiga drinkar på hembränd sprit på inhemska pubar. I Tokyo var allting så mycket större än vad jag någonsin kommer att bli, skyskraporna kastade förvirrande ljus ned på mig och jag drack whiskey direkt ur flaskan på 46:e våningen för att dämpa allting.

Trots det längtar jag hem.

 

Så jag kommer hem, men jag längtar genast bort. För det finns ingen plats jag någonsin kommer kunna kalla för hem. Så nu säger jag upp mig från mina jobb, svarar inte när någon ringer, slutar med mina rutiner, sover när det är dag, är vaken när det är natt, skriver inga kom-ihåg-listor. För någonstans i det vardagliga trevandet måste det finnas någon som kan få mig att förstå att jag inte behöver fly från mig själv för att hålla glöden vid liv.

 

Jag undrar vart jag ska hitta orden. Orden som ska berätta det jag måste berätta. Jag har ingen aning.

Tänker tillbaka på då. Då när du och jag var vi och allting var inbäddat i krimskrams, sockervadd, barfota i sommargräs och att ligga under en julgran och titta upp i den lysande trädkronan. Du köper blommor till mig jag inte ens kan uttala namnet på och jag sätter dem i vatten i ett saltkar utan lock. Hur jag ligger på ditt bröst och vi skrattar tills det kniper i magen och vi måste kippa efter luft. Tåflörtar hånglar kittlas äter kakor i sängen tittar på indiandokumentärer spelar gamla tv-spel.

Du ligger kvar i sängen och jag duschar i skållhett vatten, tänker ska vi inte bara pausa här. Leva i det här varje dag framöver. Så vi kan sparka orangea höstlöv tillsammans, mula varandra när den första snön kommer och doppa tårna i en iskall sjö när april äntligen kommit. Vill vara kvar i det här.

Men det blev ju aldrig så. Jag spolar tillbaka under ögonlocken, försöker komma på vad som gick fel där på vägen. När våra händer gled isär och vi gick åt varsitt håll på perrongen, när vi slutade ta samma buss bara för att ses i 3 minuter, när vi slutade laga middagar ihop, göra spellistor tillsammans och när i helvete slutade vi ligga med varandra? Du drack alltid direkt ur mjölkpaketet på morgonen och lämnade fingerspår i nutellan. Det händer aldrig längre. Mjölken hälls upp i glas och nutella äts med sked. Allting är så jävla normalt och jag försöker lägga pusslet för att lokalisera bristpunkten.

Så minns jag den där dagen när jag duschade tills fingrarna skrynklade ihop sig och huden var alldeles svullen av värme. När jag önskade innerligt att livet hade en fysisk pausknapp. Och det slår mig att jag kanske framkallat allt det här själv. Min innersta tanke om att allting skulle vara bra för all framtid tog nuet ifrån mig i ren och skär rädsla. Och nu står jag här med tusen sönderslagna drömmar likt splitter kring mina fötter och jag har bara mig själv att skylla.