Det är rusningstrafik. Sitter med mitt hjärta utanpå och mitt liv packat i ungefär hundra väskor.
Stockholms pendeltågslinjer, blåa sätet med diffusa tryck som inte tilltalar någon.
Vill inte att någon ska se åt mitt håll, bygger en fysisk mur av mina väskor runtom mig. En egen fästning och min bubbla är en meter i diameter. Ingen kan nå mig här, trots att jag är mitt i myllret.

Tittar tomt ut på elljusspåren, station efter station, människor som irrar omkring planlöst,  mammor som måste hem för att ha mat på borden klockan sex. Män som pratar i headset de har tagit med sig jobbet hem, ryggsäcksryggar, frusna händer som röker trots tåget som inkommer om 2 min.

Väcks ur min trötta flykt från verkligheten. Två tanter kliver på, perfekt lagda gråa lockar, färgglad make, kappor i märkligt material och dom fnittrar likt två tonåriga flickor. Insisterar på att sitta precis där jag kapslat in mig själv i min egen melankoli. Lediga platser överallt och jag tvingas ändå möblera om mig själv för att ge de två damerna plats bredvid varandra.

Och de utbyter inte ett ord på 23 minuter. De sitter med blicken fäst på spåren utanför, förorterna rusar förbi i obestämd hastighet och trots varandras sällskap ser de ensammare ut än någon annan i hela vagnen. Deras fuschia leende läppar har plockats ner och gömts längst ned i deras väskor under pappersnäsdukar, portmonärer och läppstiftshylsor.

Plötsligt gör det mig ingenting, att jag sitter där med hela mitt liv i mina bara händer. Ensamheten inom mig har mojnat, jag sitter mitt i myllret med hela världen för mig medans andra sitter med sina påstådda bästa vänner, på tåg, på flygplan, på stränder, på sängkanter, på caféer och precis överallt sitter de, och känner sig ensammare än någonsin förr.