Och här hamnade jag igen. Alltså, egentligen vet jag inte vem jag är emellanåt. Minns inte när jag skrev hjärtskärande dagbok sist, när jag antecknade en tanke mitt på ett slumpmässigt bokuppslag, skrev ned en fin rad från en ännu finare låt på ett skrynkligt kvitto eller när jag vaknade mitt i natten och hade drömt något så bra att jag bara var tvungen att låta mobilskärmen blända mina sömngrusiga ögon för att göra en liten anteckning. Jag minns inte. 

Detta har naturligtvis drivit mig till vansinne vissa tidiga mornar när jag trängs som vem som helst på pendeln. Tänker att alla dessa tankar jag har, alla dessa meningar jag bara skriver rakt upp och ned i huvudet när jag väntar på bussen, är det verkligen meningen att dom ska försvinna ut och lösas upp med alla andra tankar som kretsar kring måndag till fredags jobb, hur ont det gör i knät fortfarande efter 7 månader, vad min syster gör, ska jag dricka vin fast det är tisdag-tankar. Nej. Det känns inte rättvist. Inte mot mig själv och absolut inte mot mina innersta funderingar. 

Kort och gott. Jag har inte skrivit en rad i den här diffusa blogg-helvetes-världen på år. Flera år. Men här är jag och jag tänker skriva igen. Hoppas ni är kvar där ute någonstans. 

Puss.