Tänker tillbaka på då. Då när du och jag var vi och allting var inbäddat i krimskrams, sockervadd, barfota i sommargräs och att ligga under en julgran och titta upp i den lysande trädkronan. Du köper blommor till mig jag inte ens kan uttala namnet på och jag sätter dem i vatten i ett saltkar utan lock. Hur jag ligger på ditt bröst och vi skrattar tills det kniper i magen och vi måste kippa efter luft. Tåflörtar hånglar kittlas äter kakor i sängen tittar på indiandokumentärer spelar gamla tv-spel.

Du ligger kvar i sängen och jag duschar i skållhett vatten, tänker ska vi inte bara pausa här. Leva i det här varje dag framöver. Så vi kan sparka orangea höstlöv tillsammans, mula varandra när den första snön kommer och doppa tårna i en iskall sjö när april äntligen kommit. Vill vara kvar i det här.

Men det blev ju aldrig så. Jag spolar tillbaka under ögonlocken, försöker komma på vad som gick fel där på vägen. När våra händer gled isär och vi gick åt varsitt håll på perrongen, när vi slutade ta samma buss bara för att ses i 3 minuter, när vi slutade laga middagar ihop, göra spellistor tillsammans och när i helvete slutade vi ligga med varandra? Du drack alltid direkt ur mjölkpaketet på morgonen och lämnade fingerspår i nutellan. Det händer aldrig längre. Mjölken hälls upp i glas och nutella äts med sked. Allting är så jävla normalt och jag försöker lägga pusslet för att lokalisera bristpunkten.

Så minns jag den där dagen när jag duschade tills fingrarna skrynklade ihop sig och huden var alldeles svullen av värme. När jag önskade innerligt att livet hade en fysisk pausknapp. Och det slår mig att jag kanske framkallat allt det här själv. Min innersta tanke om att allting skulle vara bra för all framtid tog nuet ifrån mig i ren och skär rädsla. Och nu står jag här med tusen sönderslagna drömmar likt splitter kring mina fötter och jag har bara mig själv att skylla.